Zaide

I Zaide står individens frihetslängtan i centrum. Alla karaktärer i verket bär, i olika former, på denna längtan. Mozart lämnade operan Zaide ofullbordad 1780 och hans änka återfann den efter hans död.

Dessvärre hade den talade texten, liksom ouvertyren, gått förlorad och det som återstår idag är endast librettot till sångerna. Detta har nyöversatts av Dan Turdén.
Monica Almqvist-Lovén har skrivit en ny dialog.

”Jag förlägger handlingen till ett anonymt kontor av idag. Borta är sultanen, kurtisanen och slaven i Mozarts original, kvar står chefen, städerskan och byråkraten. Ingen är fånge men alla är fast i ett system. Med en stor dos humor vill jag på ett filosofiskt vis lyfta frågor om arbete, trygghet och frihet.”
Dan Turdén, regissör

Repetitionsbilder:

Historien om Zaide

Av Dietrich Berke Zierenberg
Översättning: Daniel Sallmander

Hur Zaide hittades

Mycket lite material finns kvar från Mozarts första ”turkiska opera”, ett fragmentariskt tysk singspiel, idag känt under namnet ”Zaide” eller ”Das Serail”. När Mozarts änka, Constanze, bland sin framlidne makes papper hittade detta verk – utan titel, datum eller tonsättarens namn – blev hon förståeligt upphetsad.

Den 9 augusti 1799, i en brevväxling med Leipzigförlaget Breitkopf & Härtel, som tidigare bett henne om enstaka arior av sin man för publicering, utbrast hon: ”Ni skulle verkligen inte tro vad vackra saker jag har hittat i min skatt. Där finns till exempel ett verk som jag själv var helt ovetande om. När vi började undersöka det, fann Stadler verket så utomordentligt bra att han rådde mig att inte en dela på det. Det är en opera och en melodram, båda på en gång. Även Librettot är underbart!”

Den 26 augusti berörde Constanze än en gång det nyupptäckta arbetet i ett brev till Breitkopf & Härtel: ”Ett av de stora verken som lämnats kvar i min mans papper är ett namnlöst tyskt singspiel, skriven mot slutet av 1770-talet.”

Den ofullständiga handlingen

Att verket lämnats ofullständig märks tydligt i slutkvartetten som omöjligt kunnat tjäna som upplösning. När det gäller den talade dialogen bjuder manuskriptet bara på ledtrådar till de musikaliska numren snarare än på fullständiga texter. Eftersom så lite av orginaltexten är känt befinner eftervärlden ständigt famlande i mörker gällande handlingen, och speciellt så för slutet.

Inte heller har den musikaliska källan något att säga om librettistens identitet, detta förutsatt att Constanzes datering av manuskriptet – ”slutet av 1775” är korrekt. Mozartkännare har aldrig ifrågasatt detta datum, och den engelska experten Alan Tyson bekräftade det i början av 1990 genom att analysera papperet och vattenstämplar.

Den 11 December 1780 skriver Leopold Mozart till sin son i München om utsikterna för en föreställning i Wien. Brevet skrevs kort efter kejsarinnan Maria Theresias död. ”Vad Schachtners drama beträffar är det omöjligt att göra något just nu, då teatrarna är stängts av kejsaren. Det är bättre att låta saker vara eftersom musiken inte är klar. Dessutom, vem vet vad denna opera senare ger dig för möjligheter i Wien?”

Mozart nämner senare ”Zaide” i ett brev till sin far från München den 18 januari 1781. Han ber då fadern ”att ta med Schachtneroperetten också. Några av de som kommit till Cannabichs kanske vill höra en sak av det här slaget”.
Slutligen skrev han till sin far från Wien den 18 april 1781: ”När det gäller Schachtneroperetten, finns inget att göra. Stephanie junior kommer att ge mig ett nytt libretto, ett bra ett, som han säger. Och lämnar jag Wien skall han skicka det till mig. Jag kunde inte säga emot Stephanie. Jag bara sa att dialogerna var för långa. Med förkortningar blir pjäsen mycket bra, men inte lämplig för Wien, där människor föredrar komiska stycken”

Ovan nämnda Schachtner var Salzburgs hovtrumpetare Johann Andreas Schachtner (1731-1795), en nära vän till Mozartfamiljen. År 1792, kort efter Mozarts död skrev han en memoar om dennes barndom och underbarnets första kompositioner. Schachtner var en man med många talanger, en bra trumpetare tillika en god kompositör men framför allt en passionerad och flitig poet. Det råder delade meningar om värdet av hans poesi, men mycken poesi vällde ur honom och hans behov av att skriva var stort. Åsikterna går också isär gällande hans libretto för ”Zaide”. Hur som helst, ansåg Mozart själv verket vara ”mycket bra” bortsett från dess alltför långa dialoger, som dock skulle ha varit lätta att korta.

Frågorna om den fullständiga handlingen och operans upplösning förblir alltså obesvarade. I mitten av 1930-talet upptäckte den store Mozartforskaren Alfred Einstein ett osignerat libretto till ett singspiel med titeln ”Seraljen eller Det oväntade mötet i slaveri mellan Fader, dotter och son” som publicerats i staden Bolzano av boktryckaren Karl Josef Weiss år 1779. Einstein trodde att ”Bolzano-seraljen” (som han kallade det vid publicering) var förlagan för Schachtners libretto. Om så var fallet kan man med Bolzanolibrettot rekonstruera operans dramaturgi och händelseförlopp och därmed få en aning om hur pjäsen var tänkt att avslutas.

Det tidigare nämnda brevet från den 18 april 1781 till Leopold tyder på att Mozart redan fått ett nytt libretto från Johann Gottlieb Stephanie dy (1741-1800) och då övergett ”Schachtneroperetten”. Mozart stannade i Wien i stället för att återvända till sitt uppdrag i Salzburg. Lite mer än ett år senare, i slutet av juli, kunde han presentera ett nytt verk; ”Enleveringen ur Seraljen”, hans andra ”turkiska opera”, vars intrig har flera beröringspunkter med den i ”Zaide”.

André Offenbach utförde den första tryckta upplagan av arbetet. Denna utgåva hade tillagd dialog av Carl Gollmick (1796-1866), samt en ouvertyr och final av Offenbach själv. Det var i denna form som pjäsen fick sin urpremiären på Frankfurt Opera den 27 januari 1866 på 110-årsdagen av Mozarts födelse.